Älskade saknade

Åh... Jag har en sån där riktig tänkar- och mysdag :) Det slog mig något när jag satt vid datorn och spotify förut - jag har totalt glömt bort musiken jag älskade för tre-fem år sen. Jag mindes inte ens namnen! Jag mindes inte vad jag gillade och jag tyckte inte om det, så jag letade upp mina gamla brända skivor och började lyssna igenom och jag tror jag har fått gåshud efter varje låt på alla mina 17 skivor som jag lyssnat igenom - UNDERBART.

Varför glömmer man musiken man älskade?
Är det för att man låter sig påverkas av alla andra och kanske radion allt för mycket?
Jag vet inte ja, men jag vet att jag ska hålla fast vid mina älskade låtar som har återförenats med mig idag. För idag har jag verkligen lyssnat på musiken, idag har inte musiken varit en bakgrundsvägg, en skärm, ett bakgrundsljud som bara finns där för att fylla ut tystnaden, nej, idag har jag lyssnat och förstått musik igen.

Och jag mår fantastiskt underbart :)

Älskade saknade, välkommen hem.

Stressad till tänderna över min framtid

Jag sitter och kollar på utbildningar. Tråkigt. Varför ska det vara så jävla viktigt att ha en bra utbildning för? En lärare sa till mig för ett tag sen att hon tyckte att det var så roligt när hon läste sin utbildning, att få lära sig massa nya saker. Ja, hon valde att gå sin utbildning (för ungefär 40 år sen), idag har man inget val. Har man ingen utbildning så kommer man ingenstans. Det är klart att det finns någon som gör det, men ni förstår vad jag menar?

Ha, det är så lustigt.
För några månader sen fick jag lust till Universitetet igen, jag fick lust till att utbilda mig för jag vet att jag måste, men nu när jag sitter och tittar så känner jag bara yuck, why? Det är ju skittråkiga utbilningar här i Karlstad och det suger fett, men jag vill inte flytta! Inte utan Alex i alla fall, och jag vet också att han inte ska "stå i vägen" och att jag ska göra vad jag vill för annars kommer jag att ångra mig och bla bla bla, men nä. Jag vill vara med honom, punkt.

Jag fick ju en försmak till inredning när jag var på Åhlens och att jag nog kanske skulle vilja jobba som kommunikatör eller dekoratör åt butiker som H&M, Åhlens, ja men ni fattar. Ha hand om det visuella i en butik och få den att sälja, men vart finns det sånna utbildningar då? Jo, Växjö, Stockholm. Långt bort.

Nej usch!
Ansökningarna ska vara inne senast den 15 april och nu har jag sån här panik igen! Varför varför varför??!! Gud jag hatar när jag blir alldeles panikslagen och stressad, men usch, mitt liv hänger ju på det. Min framtid. Det är ju seriösa grejer man spelar om, så det är inte bara något man kastar ut i vattnet och denna gång vill jag välja rätt från början så att jag inte hoppar av som jag gjorde sist för att den jävla skitutbildningen sög.

Ska jag bli hälsocoach mån tro?
Det tål att tänkas på i en månad till.

God natt

Nu får det fan vara nog!

Vet ni vad jag stör mig på?
Idioter som köper upp halva jävla lagret på H&M när de har sina specialkollektioner som The garden collektion och Fashion against aids kollektionen. Ja, grejen är den att jag stör mig på att de köper ett plagg i alla storlekar eller dubbelt upp i varje och sen säljer de det för det dubbla eller det trippla priset på Tradera. Det suger! Visst det är smart, jävligt smart, de får ju mer pengar men jag stör mig så in i helvete eftersom det var så mycket jag ville ha från aidskollektionen, men fick jag något? Nä. För kollektionen sålde slut på 0 och det är de jävla pengagalna traderajävlarnas jävla förbannade fel!

De kan dra åt helvete för nu är jag arg.

Ja, jag vill ha grejorna som ligger uppe på tradera nu, men va fan. Kunde jag köpt byxorna som jag vill ha för 199 kr den korta tid de fanns så vill jag väl inte betala 600 för dem nu! Det är ju galet ju!

Sen tycker jag faktiskt att H&M kan göra mer av varje plagg i deras kollektioner när de vet hur jävla eftertraktade de är. Jag vet att en kollektion är begränsad, men de skulle ju tjäna mer om de producerade mer av varje!

Jag ska ta mig fan skriva ett brev till H&M!

Varför denna elaka bloggvärld?

Det här med att blogga känns faktiskt inge roligt längre. Inte ett jävla dugg faktiskt. I ärlighetens namn funderar jag på att ta bort den, sluta skriva offentligt, sluta bry mig om vad alla ni andra tänker. Jag har ju inget att skriva!

Jag minns när jag gick i ettan på skyttegym. Det var ju då alla fortfarande hade lunarstorm ni vet och där fanns det ju också en dagbok/blogg man kunde skriva i och då tyckte Sara att jag skulle skaffa en riktig blogg. Detta hände inte förrän kanske ett drygt halvår efteråt, men grejen är den att då hade jag roliga saker att skriva! Intressanta saker och inte bara vad fan jag gör om dagarna, för det är egentligen helt jävla ointressant och helt jävla oväsentligt för alla ni andra som inte känner mig eller egentligen har någonting med mitt liv att göra.

Nej fy, jag är så less på det och jag är så less på anonyma kommentarer i min blogg och i andras bloggar. Ska man kommentera och ha en åsikt, ha åtminstone stake nog att ange ditt namn, speciellt när man har en åsikt om att någon är en idiot, ett svin, en tönt, en med dålig klädstil, whatever. Vad är annars meningen? Jag yttarar mina åsikter, men ni vet ju att det är jag som säger dom. Ska man vara elak, fine, go a head, men då kan ni i alla fall stå för vad ni säger, och det här gäller allt i livet! Alla bloggar! För ärligt talat, varför skriver man något nedvärderande till andra, vad vinner man själv på det?

Jag har aldrig gjort det och jag kommer aldrig att göra det heller. Tänk vad många elaka kommentarer som alla stora bloggare får stå ut med varje dag, jag fattar inte varför människor runt om i Sverige sitter och skriver elaka saker till dom. Är det för att de lyckats och inte ni? Är ni avundsjuka på dem? Var inte det, beundra dem istället! Beundra dem för att de gjort något stort, för tro mig, de har kämpat för att få det de vill ha och visst, lite tur har vi alla, men i grund coh botten finns det mycket jobb bakom all framgång. Jag beundrar dem!

Det jag ville ha sagt var:
* Sluta vara så avundsjuka så att ni sänker er själva till en låg nivå
* Sluta kommentera elakt till bloggare, folk ni egentligen inte känner
* Ska ni kommentera elakt, ja men stå för din åsikt! (och nej inte under ett falskt namn)
* Och sist men inte minst, ta reda på fakta INNAN du dömer folk.

// Slemie

Anna Bergendahl floppade totalt - vem hade inte kunna förutspått det?

WTF?! Vi missade finalen i Eurovision song contest 2010!
Jag menar, seriöst, hallå? Kunde vi kvala vidare med förra årets skitlåt så kunde vi fan ha gjort det med årets skitlåt också! Nej nu skäms jag över att vara svensk, faktiskt.

När fan missade vi finalen senast?
Har vi missat den överhuvudtaget, någonsin?!

Nej usch säger jag. Ja, jag vissste att låten inte skulle gå bra i Europa, men jag trodde väl i alla fall på final, nu är det ju inte ens minsta värt att se finalen på lördag, yey, då kan vi partaja istället, moahahahaha! Nej men gud, det är lite ofattbart. Sverige har blivit ett av de där muppländerna som Nederländerna och Slovenien och blä!

Minns ni när Anna Bergendahl hade vunnit svenska och så sa hon: Ja, nu jävlar är det fan på tiden att vi tar dom! Och jag minns att jag tänkte: Ja du kan ju försöka ta dom så mycket du vill men med den där skitlåten kommer du fan inte längre än till Blomsterhult (vart fan ligger det förresten?) och jag hade rätt! Det är en skitdålig låt och Salem Al Fakir hade vunnit hela skiten OM INTE DE JÄVLA SVENSKARNA SOM RÖSTAR SOM IDIOTER HADE VARIT SÅNNA STORA OCH DÖVA IDIOTER. TACK SVERIGE, TACK! (vad fan tänkte de med, röven? Högst troligt!)

Nej, jag skrattar mest bara för att det är så komiskt alltihopa.
Och det mer komiska är att norrmännen sitter och skrattar åt oss medans de är värdar för årets final och vi tog oss bara så lång som semifinal, great.

Puss

En tankeställare

Idag är jag en smart och intelligent kvinna och det är jag glad för, men med detta så inser man ju också vilka misstag man har gjort i sitt liv, usch, jag vill inte ens tänka på alla. Ett misstag är att jag önskar att jag hade njutit mer av Strömsund mot slutet, men jag var så arg på allt och vissa personer så jag kunde inte, jag ville bara bort därifrån!

Nu när jag tänker på det så förstår jag hur jävla bra jag hade det där, hur enkelt allt var.
Jag gick till skolan och på lektioner och fick lära mig saker, jag fick skriva om saker (som jag älskar!) jag fick hålla på med det jag älskar - skytte och show/musik. Jag fick lära mig att spela piano och det är nog bland det bästa jag gjort och jag vet också att det bästa valet jag någonsin gjort i mitt liv var Strömsund.

När jag bodde i Strömsund så fanns skolan inom 500 meter, skyttehallen fanns fem minuter bort, träningsmöjligheter fanns alltid runtom mig, och nu, nu inser jag att det var bland det bästa man kan önska sig, för nu, när jag har skyttehallen tio minuter bort med buss och jag måste släpa på grejerna upp och ner och nu när korthållsbanan ligger tre mil bort och gymmet kostar en förmögenhet, så inser jag hur dum jag var som inte tog bättre vara på det. Nu ska vi inte glömma bort att Strömsund också hade sina brister men det mesta var alltid bra och jag saknar det. Nu har man så mycket bekymmer med jobb och träning och mat och gud vet vad! I Strömsund gick jag till skolan,  jag tränade, jag fick maten serverad utan att bekymra mig över det, enkelt.

Nej, alla skyttegymmare som är less, ta vara på det! Alla säger det till en men man förstår inte förrän det är borta.

Puss

Alla våldtäkter får det att rysa i kroppen på mig och jag vill bara skrika!

Först vill jag börja med att säga tack för boktipsen Sarabarab! :) Jag ska absolut läsa dom! Det är guld att ha en bok med sig när man reser så långt som jag oftast gör :)

Nu till en mer allvarligare sak, eller nej, nu ska jag inte ens skriva med snälla ord, nu jävlar är det allvar! Det här gör mig förbannad, så in i helvete att jag håller på att äta upp tidningen varje gång jag läser om det eller kastar ut tv:n varje gång det sägs på nyheterna, det är inte det att jag har problem med mitt humör (oftast i alla fall, haha!) det är bara det att jag tycker att det här har blivit ett stort problem de senaste åren och det är ALLA JÄVLA VÅLDTÄKTER SOM SKER.

Till att börja med kan vi nämna Linnea och Jennifer som ingen kan ha missat, det är vidrigt! Vidrigt!
Sen kan jag berätta om våldtäkterna som sker/har skett i Karlstad, där jag bor. I höstas var det en jävla våg av våldtäkter i form av en utländsk man som hoppade på stadsbussarna och gick av när han såg att en kvinna/tjej gick av ensam, om han inte innan hade provocerat dem på bussen. Det blev våldtäkter och försök till våldtäkt men de fick fast honom tack vare programmet Efterlyst som jag personligen tycker är jättebra för det hjälper verkligen, det gör det! Sen var det inte alls länge sen vi hade en våldtäkt i Karlstad igen.

Men nu ska jag berätta vad jag läste i tidningen idag, Atonbladet.
En 20-årig man våldtog en 20-årig kvinna i Örebro den söndagen den 28 mars. Kvinnan var på väg hem från en restaurang när hon våldtogs och fem timmar efter våldsgärningen hittades hon på brottsplatsen svårt medtagen och fördes till sjukhus. Polisen dömer detta som GROV VÅLDTÄKT men det här är inte nog! Bara kolla listan över överfallen i Örebro det senaste halvårt:

* Söndagen den 6 september - våldtäktsförsök
* Söndagen den 20 september - våldtäktsförsök
* Söndagen den 4 oktober - våldtäktsförsök
* Onsdagen den 14 oktober - våldtäktsförsök
* Söndagen den 1 november - fullbordad våldtäkt
* Söndagen den 6 december - våldtäktsförsök
* Söndagen den 14 februari - fullbordad våldtäkt
* Onsdagen den 24 februari - våldtäktsförsök
* Lördagen den 27 fbruari - våldtäktsförsök
* Lördagen den 6 mars - våldtäktsförsök
* Söndagen den 28 mars - fullbordad våldtäkt

Det här är skrämmande! Det är vidrigt, äckligt! Skamligt! Jag blir arg, jag blir så jävla arg och inte minst så blir jag rädd! Jag blir rädd för att gå utanför dörren på kvällen, när det är mörkt, för jag är så jävla rädd att jag ska våldtas. Alex är också rädd, han vill inte att jag ska gå ut själv eller gå själv ifrån bussen, så han kommer alltid och hämtar mig ifall jag har tränat på kvällen. Det var inte alls länge sen vi hade en våldtäkt i Karlstad och det var på samma gata som min bästa kompis bor! USCH säger jag, USCH!

Ska det verkligen behöva vara såhär?
Ska vi verkligen behöva vara rädda för att gå ut och gå på kvällen?
Ska vi verkligen behöva vara rädda och "tvingas" ha någon med oss varje gång vi går ut?
Det här är Sverige! Men man skulle fan kunna tro att vi befinner oss i nåt jävla B-land där kvinnorna våldtas hela tiden och där polisen inte ens reagerar. Här reagerar dom i och för sig, men vilka grips? Hm hm...

Men varför är det så många våldtkter då? STRAFFEN.
Straffen är alldels för svaga! En kille vet att det gör inget att våldta en tjej jag får några månader, kaske nåt år, kanske lite vård men sen är jag ute och har man ingenstans att ta vägen, vad fan spelar det för roll om man spärras in några månader? Inte ett jävla piss! Jag tycker att våldtäkt är ett brutalt och kränkande brott som absolut borde ha högre straff! 5-10 år, minst! Jag tror på fullaste allvar att våldtäkterna skulle minska om man höjde straffen och varför är de så låga än idag? När våldtäkter har ökat 3 gånger mer de senaste åren? Jävla idioter!

Det kommer krävas någon som tar självmord på grund av att ha blivit våldtagen eller någon som blir psykiskt sjuk på livstid innan de ändrar straffgränsen, och ja, har man blivit våldtagen så har man det, det är inget som försvinner och det kommer alltid att leva med en, men om man vet att våldtäktsmannen straffas för det han har gjort så tror jag att man mår en liten gnutta bättre i alla fall. Men jag vet inte, och uppriktigt sagt så hoppas jag att jag aldrig får veta, för jag vill inte bli ett offer, jag vill inte vara den som aldrig blir mig själv igen och som tvingas gå igenom en massa förhör, undersökningar och terapi och ständigt påminnas om vad jag råkade ut för.

Men jag vill finnas där för andra och därav detta inlägg, för jag bryr mig.

Steg I

Nu har jag varit och sökt jobb på BIK BOK och jag hoppas verkligen verkligen att jag får det för jag vill verkligen verkligen ha det! Jag behöver det! Jag behöver det för att kunna fullborda min plan och jag vill ha det för det är det jag vill arbeta med. Jag vill arbeta med kläder, enkelt.

Jag gjorde en sak med min ansökan som jag inte vet om det var bra eller dåligt.
Istället för att bara lämna in ett tråkigt brunt kuvert så klippte jag ut en bild på en modell i snygga kläder och klistrade på och så skrev jag "Emelies ansökan till BIK BOK" med snygga bokstäver. Nu såhär i efterhand vet jag inte om det var roligt och uppskattat att få ett sånt brev eller om det var löjligt? :S


Mina drömmars mål

Jag har gått hemma nu i några veckor och när jag först bestämde mig för att hoppa av universitetet hade jag panik. Stor panik, panik som gör att man knappt kan andas för att man känner ångest.
Alla mina nära, verkligen alla, sa att jag skulle sätta mig ner och fundera på vad jag vill göra med mitt liv. När jag hörde det blev jag rädd, för jag hade ju ingen aning! Så hur skulle jag kunna lista ut det?
Jag blev rädd för att det kändes som om tiden sprang iväg ifrån mig, som att jag bara blev äldre och äldre, och det är ju sant i och för sig, men ni förstår känslan? Jag vägrade sätta mig ner och strövade bara omkring i hopp om att det vara skulle komma till mig.

Om någon hade sagt till mig just vid det tillfället att du kommer att veta vad du vill göra i framtiden, då hade jag skrattat åt dom, jag hade inte trott dom för en sekund! För man får alltid höra alla vuxna:
- Åh, vad roligt det var när man var i din ålder. Gud, jag vet precis vad jag skulle göra om jag fick leva om mitt liv.
Jag tycker inte om att höra det, det svider, det bränner, det gör ont när man själv inte vet vad man vill och man får panik för man vill inte bli en av dem, man vill inte bli den som kastade bort sitt liv och som inte tog tag i sina drömmar i tid. Jag vill inte vara den som sitter där om tjugo-trettio år och tänker tillbaka på allt jag inte gjorde som jag hade chansen att göra, jag hade ju alla möjligheter i världen!

Men vet ni? Jag vet vad jag vill göra nu.
Jag vet det och det är en väldigt befriande känsla måste jag säga!
Jag vill bli modestylist. (VÅGA skratta!) Jag har alltid älskar kläder, skor, väskor och accessoarer, så länge jag kan minnas! Och jag minns hur jag och mina kompisar brukade tömma min garderob varje gång vi lekte och sätta ihop olika klädkombinationer och nu när jag tänker på det så har det varit uppenbart hela tiden!

Jag vill bli modestylist, steg ett avklarat.
Steg två - hur gör man? Hur in i helvete gör man för att bli modestylist?!

Puss

Emelie <3 gymnastiken och allt vad det inkluderar

Jag saknar gymnastiken. Jag saknar det något grymt mycket!
Jag saknar att komma dit och så har inte tränarna kommit så man står utanför dörren och vänta, en efter en dyker upp och så startar man värsta samtalet, och det bara fortsätter och fortsätter under uppvärmningen och töjningen. Det var så jävla roligt! Sitta där och snacka en massa skit om allt och inget.

För att inte tala om alla resor vi har gjort i våra dar!
Resor till skåne som innebar att jag, Anna och Frida gick runt och snackade skånska hela helgen (stackars tränare!) eller resor till, ja skåne och vi kom ut ur duscen och posade i handduken, väldigt väldigt vackert! Gud, jag skrattar lika mycket varje gång jag tänker på det. Eller resan när vi åkte tåg och spelade Cirkus och Hej knekt hela vägen och skrattade och skrek så högt att vi nog väckte alla som sov på tåget. Eller resan där vi sov på spökhotellet och hittade en icke barnvänlig tidning bakom en av tavlorna (fråga inte ens varför vi kollade bakom tavlan) eller resan när vi bilade ner och jag åkte med Anna och Frida och vi satt och sjöng en massa schlagerlåtar och Fame Factory låtar, sjöng var nog väldigt generöst, vi skrek nog snarare. Ja, roligt som fan var det i alla fall!

Åh jag minns alla program vi har tränat in, alla shower vi har gjort, alla danser till Vårkavalkaden, alla tävlingar med truppen, de var de allra bästa, de roligaste. HAHA!!! Eller ja, tisdagarna när vi var tvugna att gå ut i pingisrummet för att innebandyn skulle ha hallen och så fick vi köra styrka och mjuka, men ibland hade vi turen att få leka också! Djungelleken, eller ledarleken, när en står i mitten och en annan leder och gör olika danssteg och konstiga rörelser och så ska den i mitten lista ut vem som leder, eller sångleken! När vår tränare sa ett ord och så skulle man sjunga en låt med det ordet i, åh åh åh!

Jag vill tillbaka till Asplundshallen, tillbaka tre-fyra år i tiden och tillbaka till alla mina vänner som jag tycker så mycket om! Jag vill vara galen med dom, jag vill skratta med dom och jag vill snacka förbannat mycket skit med dom, för gud ska veta hur jävla mycket jag grät när jag var tvungen att sluta för att flytta till Strömsund.

Och allra mest saknar jag att få röra mig på stora ytor till mina älskade låtar, Bergakkungens sal, James Bond, Kill Bill, Romeo och Julia och alla andra som jag inte kan namnet på. Jag önskar jag fick svänga med mitt band, kasta mitt tumband, röra mina käglor, studsa min boll och hoppa med mitt rep och jag önskar jag fick uttrycka mig till musik som jag älskar, bara en sista gång...

Anna S, Frida, Erica, Anna E, Rebecka - jag saknar er!

Puss

När man saknar

Vet ni?
Jag skulle göra vad som helst för att få vara med min gamla underbara estetklass just nu.
Göra vad som helt för att få dela deras skratt och dåliga humor.

Göra precis allt jag kunde för att få gå i gymnasiet igen!
Det var de bästa dagarna i hela mitt liv och man slarvar bort dem för att man går och längtar efter studenten, något som inte gör en gladare eller klokare.

Jag älskar mina estetare och vi ses ju om 24 år på våran återträff! ^^ (då är förhoppningsvis de flesta av oss samlade igen) tillsvidare nöjer jag mig med de underbara som man fortfarande håller kontakten med :)




Sug efter längdskidor

Sitter och tittar på OS och skidskytte och plötsligt känner jag ett sug efter att åka längdskidor! Jättekonstigt, jag hatar vintern och jag har aldrig varit särskilt förtjust i skidor faktiskt, men på äldre dar så har jag testat det två hela gånger, en gång med pappa och en gång med älsk och det är faktiskt riktigt roligt! :)

Suget kom när det gick så dåligt för svenskarna. Jag vill testa skidskytte! Jag vill veta hur svårt det egentligen kan vara! De skjuter som enna krattor, och ja, jag vet att de har åkt skidor för fulla puckar och har pulsen på högvarv, och ja, jag vet att de inte har några stabila skyttekläder utan bara en ynklig liten skiddräkt, men kom igen! Hur svårt kan det vara? Hålen är ju gigantiska! Liggandehålen är väl lika stora som vidden av en sjua på en korthållstavla och stående är ju hela svarta pricken, vilket gör att det krävs en fyra för att få igen den. Så hur kan de missa?! Puls. Nerver. Slarviga avfyrningar. Vind. Solljus. Dimma. Eller bara dåligt tränade i skyttet?

Jag har faktiskt testat att springa emellan skjutningarna. Vi gjorde det en sommar bara för skojs skull och när jag la mig så gick gevärspipan som en jävla duracellkanin, upp och ner, men jag sköt ändå nior och tior. Så, ja, jag hade puls, men träffade hyfsat i alla fall. Och det var ju första gången jag testade! Då får vi tänka på våra skidskyttar nu, de är tränade i detta! De är vana att ha puls! De är mer vana att geväret skakar än står blick stilla. De är för fan med i OS! De ska kunna träffa utan några problem för hålet är stort, verkligen stort! Och jag kan inte ens förstå hur mycket man kan vingla och skaka för att dra ut ett skott i det vita på stående när man bara behöver skjuta en fyra.

Nä, det skulle vara riktigt roligt att testa skidskytte!
Jag tänkte faktiskt att jag skulle börja med det för några år sen så jag satte på mig längdskidorna och for ut i skogen med pappa. Jag hade inte stått på ett par längdskidor sen jag var fyra år (och då är man ju inte särskilt duktig, eller hur?) Det första pappa gör är att dra med mig UPP FÖR EN BRANT BACKE. Jag stakade och stakade, gled bakåt, tog mig uppåt, mössan gled ner, jag gled ner, jag blev förbannad, jag tog av mig skidorna och gick upp istället. Väl upp skulle jag NERFÖR EN BRANT BACKE och att svänga med längdskidor är inte detsamma som slalom, så jag höll på att slå ihjäl mig då jag kastade mig åt sidan för att inte köra in i ett träd, fort som fan gick det också! Men när det blev plant så gick det bättre och jag fick in tekniken. Men efter det passet gav jag upp och det var inte förrän förra året när Alex tvingade med mig ut i Rotnäset som jag åkte igen.

Undrar om det är lättare att vara skytt och lära sig åka skidor,

eller...

Om det är lättare att vara skidåkare och lära sig skjuta.

Jag tror helt klart på det nedersta alternativet, det är ju så det varit för alla våra svenskor i landslaget, men det kanske är det som är felet! Jag kanske skulle göra det bakvända och förvåna hela Sverige-eliten!
Jag kanske ska satsa på det här, bli skidskytt, komma med i deras landslag och om si sådär åtta-tolv år så är jag med i OS och dominerar och visar att alla har levt med fel vision i alla tider. Man ska vara skytt och sätta på sig skidor, inte vara skidåkare och lägga till ett gevär.

Puss!

/

Jag orkar inte ha det såhär längre.
Jag orkar inte vakna sent om dagarna och inte göra någonting under hela dagen, bara gå och vänta på att klockan ska bli sent så att man får gå och lägga sig och sen leva om samma dag igen.

Det är jobbigt.
Och jag vet inte hur jag sak ta mig ur det.
För jag har verkligen ingen lust till någonting längre. Och jag vill känna lust! Jag vill brinna för någonting igen!

Jag vill veta vad jag vill. Jag önskar att jag en dag bara vaknade upp och visste precis vad jag ville göra, för då skulle jag göra det! Utan att tveka!

Jag tog i alla fall tag i att kolla nya kurser idag och jag hittade en som jag verkligen ville gå, en danskurs, jag älskar att dansa och jag blev så glad att jag hade hittat den! Men då var det ju så att man var tvungen att ha studerat dans i gymnasiet, man var tvungen att ha erfarenhet av det och vet ni? Jag blev så jävla förbannad! För ska det verkligen behöva vara så jävla avgörande redan vid 16 års ålder?! Att det man väljer att studera i gymnasiet ska påverka en resten av ens liv?! FAN TA SVERIGE, FÖRBANNADE JÄVLA SKITLAND MED DERAS JÄVLA SKITSYSTEM! (Jag älskar Sverige i vanliga fall, men ibland blir det för mycket!)

Ingen kan veta vad de vill göra med sitt liv vid 16 års ålder!
Så varför finns det sånna jävla skitregler?! ÅÅÅÅHÅHHHÅHHÅHÅHH!!!!!!!!!!

Jag har det alla söker

Jag ska berätta en sak för er och bara för er faktiskt.
Jag är en 19-årig tjej som flyttade hemifrån när jag var 15 år. Om man tänker efter så är man ganska ung vid 15 års ålder, bara titta på allt folk som inte gjort det ännu! Det gör att jag växer lite, några cm sådär, haha! Jag är glad att jag tog beslutet att flytta hemifrån vid den åldern, det har gjort mig mer självständig. Fast samtidigt hade det kanske varit lättare att bo hemma några år till, men varför ska man välja den lätta vägen?

Jag är arbetslös och jag gick en utbildning i gymnasiet som inte har gett mig något i karriärsväg, men det spelar faktiskt ingen roll för att gå estet musik var ett av de bästa valen jag har gjort i hela mitt liv. Att flytta till Strömsund var helt klart det bästa, utan tvekan. Ja, jag är arbetslös och ligger vaken om nätterna och oroar mig för en massa, pengar, boende, mat, shopping, resor, karriär, utbildning, träning, men trots detta, trots alla jävla motgångar som jag har haft de senaste månaderna, så är jag lycklig.

Jag är så jävla lycklig!
Jag har världens bästa pojkvän
och det är inte bara något jag säger. Jag tror inte att någon förstår hur vi har växt samman sen vi flyttade tillsammans. Vi har mognat tillsammans och vi har varit tillsammans i motgånagr och medgångar. Jag älskar honom och jag skojar inte när jag säger att jag skulle kunna tillbringa resten av mitt liv med honom, han är som syre, jag behöver honom. Sen är jag så jävla lycklig! För jag har världens bästa familj. Visst, vi bråkar, vi är irriterade på varandra, vi skriker åt varandra, vi blir trötta på varandra, men det är bara småpotatis. Tänk allt annat! Tänk när vi sitter och tittar på film tillsammans och pappa får ett skrattanfall när han tittar på filmen Kopps och jag och mamma garvar för att pappas skratt är så fult, eller de stunderna vi har varit på semester. Det är inte lätt att resa som en familj för man gnäller om småsaker, men tänk alla minnen vi har ifrån alla våra semestrar. Jag älskar min familj.

Sen så är jag så jävla lycklig över att jag har något som jag älskar - skytte.
Jag älskar att skjuta. Det går inte ens att beskriva känslan när man sätter på sig skyttekläderna och gör första inlyftet och man skjuter och känner att det tar precis mitt i, man behöver inte ens ta tillbaka tavlan för man vet precis vart skottet sitter, det är den bästa känslan som finns och det är det som gör att man väljer att skjuta ett skott till och ett skott till och ännu ett tills man har skjutit så många att man känner sig nöjd.

Jag är arbetslös, jag lever i en liten lägenhet i Sverige bland all snö och slask och kyla, utan utbildning, utan att veta vad jag vill bli, utan att veta vad jag vill göra i framtiden, men jag är så jävla lycklig för jag har det alla söker - jag har kärlek.

/

Ja nu har jag verkligen fått mig en tankeställare, tack för det Amanda. Du har skapat kaos i min hjärna! Men det gjorde du så gärna, ha! Fyndigt ;)

Jag vill åka utomlands och lämna allt, men jag vill inte lämna alla längre. Jag vill inte lämna Alex, jag vill att han följer med, men det går inte för han pluggar. Jag vill göra så mycket, men allt jag vill göra är så orealistiskt. Varför kan jag inte vara som den där pojken på Vattudalsskolan som sa att han ville bli Ica-chef som hans pappa? Varför? För att jag inte är han! Jag är en människa som lever i centrum, åtminstonde så gjorde jag det, har dalat lite på den fronten och det är lite synd faktiskt. För när man väl är tyst så tänker man för mycket och jag tycker inte om det.

Jag tänker för mycket och gör för lite, varför?

Varför?

Varför?!

Kan jag, ska jag, vill jag?

Är jag verkligen menad att fastna här?
Ska jag verkligen fastna i Karlstad, Värmland, Sverige. Är det verkligen min framtid?
Är det verkligen meningen att jag ska läsa visuell kommunikation och design på Karlstad Universitet?

Jag tycker det här är skitjobbigt, faktiskt.
Igår träffade jag en kvinna, mamma började prata om att jag ska flytta till Karlstad, vi pratade om lägenheten och vet ni vad hon säger då?
- Men gud så roligt! Tänk att ha hela livet framför sig!

Men vet ni vad?
Det känns inte som om jag har det, vet ni jag blev faktiskt olycklig när hon sa så där. Vadå hela livet framför mig? Vad kan jag göra för val egentligen. Ska jag flytta någonstans så måste jag se till att jag kan skjuta samtidigt, att det finns tillgång till en bra skyttehall, jag kan ju inte bara lägga det åt sidan. Jag vill resa, egentligen vill  jag det, men vet ni vad man behöver då? Pengar. Så enkelt är det.

Jag vill flytta till Los Angeles, där skiner alltid solen och vet ni hur lycklig det skulle göra mig att slippa all jävla snö och slask, all kyla, allt förbannat jävla regn!

Men nu är ju inte livet så enkelt att man bara kan sticka och lämna allt, eller hur?

Utbildning, jobb, lägenhet?

Hela dagen efter skolan och skytte har gått åt till att leta jobb, leta utbildning och leta lägenhet, inte helt lätt om ni frågar mig och det gör mig så jävla irriterad!

Kollade en massa utbildningar först.
Hittade några intressanta, bland annat en arkitektutbildning och en idrottsledande utbildning. Då var ju kruxet att jag behövde ha behörighet till Matte D och Naturkunskap B om jag skulle gå arkitektutbildningen och Matte C, Naturkunskap B, Fysik A och Kemi B för att gå den idrottledande utbildningen, förjävligt! (Om ni frågar mig)

Det är ju inte direkt någon som säger det när man ska söka in på gymnasiet, eller hur?

Jaha, då sket sig allt vad utbildningar hette!
Då fick jag leta jobb istället. Finns ju inte mycket att välja på som passar till min utbildning. (Svårt att gissa!) Det enda jag kan är musik just nu och alla grundämnen, så som Matte B, Svenska B, Engelska B, Naturkunskap A, (Eh.. har vi något mer?) ja, sådana saker, som de säger att man ska ha behörighet till en utbildning med! (Men nej..) 

Efter att jag och älskling letat jobb utan resultat i nån timme så började vi kolla in lite lägenheter i Karlstad.
Hittade en som var ganska billig i ett bra område och en som kostade dryga tusenlappen mer, men då var den dyrare nyrenoverad i fjol och planlösningen var riktigt charmig! Det som jag hatar när man tittar efter hyresrätter på internet är att det inte finns några bilder inne i från lägenheten, utan det finns bara på själva huset som lägenheten ligger i, vem fan vill se det?

Usch, jag blir så less.. Jag hatar det här!
Hatar att behöva välja jobb, hatar att behöva hitta lägenhet, utan någon som helst jävla hjälp!

Någon som vet någon som kan vägleda en när man ska hitta sig en lägenhet?

Det här går mig på nerverna...

Puss // Slem :) 

Sömnlösa nätter och ångest

Jag kan inte sova om nätterna.
I tre jävla dagar, oändliga nätter för att vara mer exakt, har jag inte kunna somna på flera timmar. Jag har gått och lagt mig i någorlunda tid om man bortser från söndagen. Jag har legat och väntat och väntat, tänkt, vridit på mig, suckat, tröttnat, piggnat till, svettats, frusit, varit tätt i näsan, vridit mig lite till, tänkt ännu mer, ja, ni fattar?

TOTALT JÄVLA MENINGSLÖST ATT ENS FÖRSÖKA SOVA!

Det här tar fan knäcken på mig!
Om inte jag kan somna ordentligt nu ikväll så kommer jag fan ta sömntabletter i morgon, jag skojar inte!
Jag står inte ut längre! Det drabbar ju inte bara min sömn utan hela nästa dag då jag är så trött och har så jävla ont i huvudet. Sen har jag kommit på varför jag inte kan somna:

En anledning är att jag är på väg att bli förkyld, igen.
Jag är tätt i näsan och det bara rinner i ögonen, ett tecken på att förkylningen närmar sig.
Anledning nummer två är att jag tänker på allt, och jag kan verkligen inte koppla bort det! Jag tänker på allt jag måste plugga (även om det inte återstår mycket nu), min balklänning! Vilken färg?! Och när jag väl kommit frram till det så måste jag hitta skor till den, väska, smycken, ja allt! När det är klart måste jag hitta en studentklänning, skor till den, väska till den! Sen så är det framtiden, vad ska jag göra, vad ska jag jobba med, vart ska jag bo, vad ska min älskling plugga till? GAH! Jag får ångest, PANIK! Jag klarar fan inte det här mer nu.

Vem fan sa att det var en fröjd att snart vara student?

Den måste ju fan ha varit dum i huvudet! Eller i alla fall haft något fel! Eller bara haft ett jävlligt lågt IQ!
De är inte alls en fröjd att vara student, det är inte ens lite roligt! Det är bara en massa ångest och stress, med allt man måste göra, allt man måste bli klar med. Och nu väntar ju alla de förbannade nationella proven!
Har ett i morgon till exempel, Uppsats i Svenska B, endast i 5 timmar! (Jag har godis så jag klarar mig! Tänkte ge mig sockerkickar så att jag inte somnar där nere i kylan!)

Skit samma.
Idag var det fystester och jag fasade järnet för de! (Tyckte mig vara otränad uttav bara helvete!)
Men icke sa picke! Beepen gick skitbra! (Det var den jag fasade mest för) Jag sprang pers! :D Innan har jag sprungit 8:4 och nu sprang jag 9:2, det är faktiskt en klar förbättring mot förra beep-testet då jag sprang 7:1, så jag är riktigt nöjd nu faktiskt och utpumpad på energi i benen totalt! Resten av fystesterna gick också bra. Lika stark mage som förra gången, starkare chinsarmar, svagare armhävningsarmar, svagare core-mage, men va fan, det kan man inte räkna, för min rygg gör något gruvligt ont när jag står i den där jävla coren så jag går ner istället. Hellre en frisk rygg än en minut till på coren, eller hur?

Nu ska jag sova. (Om jag nu somnar återstår ju att se, hoppas!)

God natt // Slem :)

RSS 2.0