Jag darrar av skräck
Jag är livrädd...
Jag får ångest, jag skakar, jag stammar, jag pratar fort, jag blir svag i benen, det blir dimmigt för ögonen, jag vill bara försvinna. Kan ingen rädda mig?
I morgon ska jag hålla tal. Nationella proven i Svenska B är igång och första delen är just att hålla tal.
Det känns som att jag ska svimma redan nu.
Jag har tränat hela kvällen för att det ska låta så bra som möjligt i morgon. Jag har även läst upp det för Alex och det kändes som att jag skulle svimma, och det var ju bara inför honom! Den människan som jag känner mig mest bekväm med i hela världen! Hur ska det inte kännas i morgon när jag ska prata inför hela klassen?
Temat är Engagemang och påverkan.
Trodde jag skulle dö när jag hörde det första gången, vad skulle jag prata om?
Till slut bestämde jag mig för "Föräldrarnas påverkan på sina barn", och hur viktigt det är att de är bra förebilder och vägledare. Det är svårt att beskriva och nu känner jag att jag helst hade skrivit om hela talet, efter att jag läst betygskriterierna. Enligt spalten MVG ska man hålla ett tal som är personligt, jaha?
Visst kunde jag ha stått och babblat på om mina skyttemeriter och erfarenheter, hur länge som helst och ja hade kännt mig nöjd, men hur roligt är det egentligen för de andra att lyssna på mig när jag berättar om mitt skytteliv?
Kanske ordnar det sig ändå.
För Alex tyckte att det var ett bra tal och han är kräsen av sig. Sen så vet jag ju inte om han bara säger så för att det är jag, hans flickvän, och han vill väl inte göra mig arg. Äsch, hoppas han tyckte om det i alla fall.
Jag fasar inför i morgon i alla fall.
Jag tycker det är hemskt att hålla tal, det är det värsta jag vet! Seriöst! Jag älskar att vara i centrum och babbla på om obetydliga saker. Jag älskar att stå på scen och sjunga och skådespela inför folk, utan problem! Men när jag ska hålla tal så går det bara inte, jag vet inte vart jag ska ta vägen! Då skakar jag och det känns som att jag ska spy. Benen darrar och kan knappt hålla mig uppe, rösten hackar, det blir alldeles dimmigt för ögonen och jag ser ingenting och ovanpå allt det där så bultar mitt hjärta fan i 180 och det stressar ju på det hela en aning! Att lärarna ens får utsätta sina elever för en sådan press, det borde vara olagligt!
Usch, hemska morgondag.
Kan inte bara någon komma och rädd mig?
Puss // Slem :)
Jag får ångest, jag skakar, jag stammar, jag pratar fort, jag blir svag i benen, det blir dimmigt för ögonen, jag vill bara försvinna. Kan ingen rädda mig?
I morgon ska jag hålla tal. Nationella proven i Svenska B är igång och första delen är just att hålla tal.
Det känns som att jag ska svimma redan nu.
Jag har tränat hela kvällen för att det ska låta så bra som möjligt i morgon. Jag har även läst upp det för Alex och det kändes som att jag skulle svimma, och det var ju bara inför honom! Den människan som jag känner mig mest bekväm med i hela världen! Hur ska det inte kännas i morgon när jag ska prata inför hela klassen?
Temat är Engagemang och påverkan.
Trodde jag skulle dö när jag hörde det första gången, vad skulle jag prata om?
Till slut bestämde jag mig för "Föräldrarnas påverkan på sina barn", och hur viktigt det är att de är bra förebilder och vägledare. Det är svårt att beskriva och nu känner jag att jag helst hade skrivit om hela talet, efter att jag läst betygskriterierna. Enligt spalten MVG ska man hålla ett tal som är personligt, jaha?
Visst kunde jag ha stått och babblat på om mina skyttemeriter och erfarenheter, hur länge som helst och ja hade kännt mig nöjd, men hur roligt är det egentligen för de andra att lyssna på mig när jag berättar om mitt skytteliv?
Kanske ordnar det sig ändå.
För Alex tyckte att det var ett bra tal och han är kräsen av sig. Sen så vet jag ju inte om han bara säger så för att det är jag, hans flickvän, och han vill väl inte göra mig arg. Äsch, hoppas han tyckte om det i alla fall.
Jag fasar inför i morgon i alla fall.
Jag tycker det är hemskt att hålla tal, det är det värsta jag vet! Seriöst! Jag älskar att vara i centrum och babbla på om obetydliga saker. Jag älskar att stå på scen och sjunga och skådespela inför folk, utan problem! Men när jag ska hålla tal så går det bara inte, jag vet inte vart jag ska ta vägen! Då skakar jag och det känns som att jag ska spy. Benen darrar och kan knappt hålla mig uppe, rösten hackar, det blir alldeles dimmigt för ögonen och jag ser ingenting och ovanpå allt det där så bultar mitt hjärta fan i 180 och det stressar ju på det hela en aning! Att lärarna ens får utsätta sina elever för en sådan press, det borde vara olagligt!
Usch, hemska morgondag.
Kan inte bara någon komma och rädd mig?
Puss // Slem :)
Kommentarer
Trackback
