TIGERFLISAN

Igår var en av de värsta dagarna i hela mitt liv.
Igår höll mitt liv på att gå sönder, rasa samman.

Fest, full pojkvän, arg pojkvän, bråk, slut.
Det var så det var, det var så det var på väg att bli, trasigt!
Hela kvällen satt jag och försökte luska ut vad det var, vad han kände, analyserade och verkligen försökte förstå, men jag förstod inte! Jag kunde inte förstå, hur mycket jag än ville och försökte så gick det inte, ingenting gick ihop.

Det var som att försöka lägga ett pussel och man försöker sätta fel bit på fel plats eller att det helt enkelt fattas en eller två pusselbitar och därför får man inte hela bilden och därför kan man inte se eller förstå.

Jag har sovit två och en halv timma inatt, fattar ni hur jävla lite det är på ett dygn?
Resten av tiden har jag tänkt, försökt förstå, tänkt igen, vridit på det fram och tillbaka, hit och dit, upp och ner, utan resultat.
Hela natten har jag haft en stor klump i magen, en i halsen också. Jag ville inte att det skulle vara så.
Jag såg hur mitt liv rasade samman, allt blev förstört, hela mitt liv, med de personerna, med de minnena, med de vardagssysslorna.

Ingenting skulle bli detsamma, allt skulle bli annorlunda. Jag skulle inte fungera, jag skulle vara trasig, sönder, förstörd, tom, ihålig, hård, skör som en ros...

Jag tror aldrig att jag någonsin känt mig så rädd, ändå har jag varit med om mycket innan, men det här var den värsta känslan av dem alla. Det här är faktiskt den värsta känslan jag någonsin har känt i hela mitt liv!

Nu är känslan borta i alla fall, den finns inte längre i nuet, men den finns ändå i mitt förflutna och det är ju inte direkt någonting jag glömmer över en dag.
Jag är bara så jävla lycklig att du älskar mig och att du vill vara med mig, att du ångrar allt du sa, allt du gjorde. Allt var egentligen så jävla löjligt.

Men vi lever, vi andas, vi älskar varandra och vi är tillsammans.
Behöver jag något mer?

Jag älskar dig...